DNA-diagnostik

HFE genotypning för Hereditär Hemokromatos

Hereditär hemokromatos (HH) är ett tillstånd som uppstår sekundärt till ökad absorption av dietärt järn. Obehandlat karakteriseras HH av ökad pigmentering, låggradig kronisk leverskada som utvecklas till cirros och eventuellt till hepatocellulär carcinom. Andra vanliga manifestationer är diabetes, kardiomyopati med risk för arytmi och infarkt, artropati och hypogonadism(1). Organskada vid HH anses bero på ökad oxidativ stress direkt relaterad till mängd järn inlagrat i kroppen och uppstår därför tidigare hos män än hos kvinnor. Även kost (högt intag av järn, C-vitamin och/eller alkohol) kan påskynda järninlagringen. Ca 60% av bärare av två HH anlag har järn överskott med fr.a. stegrad transferrin-järn mättnad. Ferritin stegringar är såväl mindre specifika som mindre vanliga och inträffar senare i förloppet (2).

Ärftlighet för HH noterades tidigt och bedömdes vara autosomal recessiv. Association of HH med vissa HLA- haplotyper upptäcktes under -80 talet och genen på kromosom locus 6p21.3 identifierades av Feder et al (3) i 1996 och senare fick namnet HFE (H som i HLA, FE som i järn). Ca 85% av patienterna med klassisk klinisk hereditär hemokromatos visades bära två anlag (alleler) med en HFE 845 G-A mutation vilken resulterar i ett byte från aminosyran cystein i position 282 i HFE proteinet till tyrosin (C282Y). De flesta patienter som var heterozygoter för denna mutation hade en annan variantallel, oftast 187C-G (H63D). Heterozygoter (bärare av endast ett variant anlag) har ofta högre transferrin-järn mättnad och något högre ferritin nivåer än syskon utan något anlag (4). Heterozygoter anses dock ej ha ökad risk för ovanbeskrivna sjukdomsmanifestationer.

Mutationer i HFE genen har också påvisats med mycket högfrekvens hos patienter med porphyria cutanea tarda (PCT). Här verkar mängd inlagrat järn snarare än den specifika mutationen ha betydelse för hämning av aktiviteten av enzymet uroporphyrinogen decarboxylase.

Prospektiva studier har visat att avlägsnande av järnöverskott (flebotomi eller behandling med desferral) före symtomdebut kan kraftigt bromsa eller förhindra sjukdomsutveckling (2). Om diagnosen ställs sent kan progressen av organskador dämpas men ej botas av behandling. Av denna anledning rekommenderas screening av familjemedlemmar som kan profylaktiskt bli blodgivare för att minska sina järndepåer. Användning av blod från HH patienter för transfusion är fortfarande kontroversiell (6), men hepatit fritt blod med normalt S-ALAT från subjektivt friska homozygoter har officiellt godkänts i flera länder. Användning av blod från patienter med aktiv PCT bör dock ej komma i fråga.

Analysmetod:
DNA extraheras vanligen ur vita blodkroppar. Avsnitt av HFE genen mångfaldigas med PCR teknik. HFE 845 G-A, HFE 187 C-G och i förekommande fall HFE 193A-T mutationer påvisas efter klyvning med allelspecifik restriktionsenzym (RFLP), eller vid t.ex. inkorporering av specifik märkt DNA bas (single base extension, minisekvensering).

Provtagning:
Vill du veta mer om provtagning  m m - klicka här.

Allelfrekvenser:
Förekomst av HFE 845 A (282Y) allelen (anlaget) har rapporterats hos 7,5-7,7% av befolkningen i 3 svenska studier hos 8,2% av Danskar. En heterozygot frekvens på 7,6% innebär att ca 93% av befolkningen har normalt HFE 845 G/G genotyp, 7,6% är heterozygoter (HFE 845 G/A) och ca 0,16% är homozygoter (HFE 845 A/A) för den klassiska HH mutationen. HFE 187 C-G mutationen (H63D) är vanligare med ca 18% heterozygoter, och den mildare 193 A-T mutationen (S65C) är mindre vanlig.

Bedömning:
Homozygoter med genotyp HFE 845 A/A (282Y/Y) motsvarar klassisk hereditär hemokromatos. Denna genotyp finns hos ca 85% av alla patienter med denna diagnos. Den kliniska bilden är dock starkt beroende på livtidsexponering för järn, dvs fr.a. ålder, kost och alkohol. Ca 60% av individer (främst män) med genotypen utvecklar signifikant järnöverskott (2). Patienter (och deras släktingar) med denna genotyp bör lämpligen följas av särskild intresserad kliniker. Förekomst av kompound heterozygoti, d.v.s. genotyp 845 G/A och 187 C/G, är också förenlig med diagnosen hemokromatos medan endast ca 1% av patienterna med klinisk HH har genotyp 187 G/G (63 D/D). Behov av behandling bör utgå ifrån bedömning av järndepåerna. Ca 5-10% av individer med en klinisk bild motsvarande hemokromatos saknar dessa mutationer. Ovanliga mutationer i HFE gen, i transferrin receptor 2 , eller helt andra faktorer kan också orsaka denna sjukdomsbild. Avsaknad av HFE mutationer uteslutar således ej den kliniska diagnosen (hereditär) hemokromatos. Observera: Hos benmärgstransplanterade patienter bör genotypen analyseras på andra celler än blodkroppar. DNA analys kan utföras på hårrot eller t.ex. kindskrap prov (buccal swab) i dessa fall. Hos levertransplanterade patienter kan relevant genotyp bestämmas endast på leverbiopsi.

Indikation för analys:
Utredning av hepatopati, diabetes, artropati, eller hypogonadism hos patient med > 50% transferrin-järn mättnad (45% för kvinnor) eller ärftlighet för HH. Utredning av familjemedlemmar till proband med känd hereditär hemokromatos.
Led i utredning av patient med porphyria cutanea tarda.

Referenser:

  1. McDonnell et al. Am J Med 1999;106:619-624. (Survey of 2 851 patienter)

  2. Adams P, Brissot P, Powell LW, Journal of Hepatology 2000;33:485-504. (EASL Consensus Document)

  3. Feder JN et al. Nature Genetics 1996;13:399-408.

  4. Edwards CQ, Sem in Hematol. 1998; 38(1): 72-76.

  5. Lambrecht RW, Bronkovsky HL. Semin Gastrointest Dis 2002; 13(2):109-19.

  6. Tan L, Khan MK, Hawk JC 3rd. Transfusion 1999; 39(9):1018-26.

  7. On Line Mendelian Inheritance in Man, OMIM *235200

  8. Nucleotidsekvens U60319.1

Författad av: Joyce Carlson 2002 08 27

Kontaktperson: Joyce Carlson, tel 040 - 33 14 59

Tillbaka / Back

Labmedicin

Den här sidan uppdaterades den 09 november 2007
Dokumentansvarig: Joyce Carlson
Sidorna administreras av: Anette Björgell